Det är så tragiskt när människor går bort. Man blir nog alltid lika chockad oavsett hur.
Om det är ålderdom, sjukdom, att någon annan bragt dom om livet eller att dom helt enkel valt det själva.

Fast man varit med om att nära och kära gott bort och vet känslan man får av de, så finner man ändå inga ord som på nått sätt kan trösta.

Det är så tragiskt för alla inblandade, speciellt familjen. Att förlora en familjemedlem måste vara det värsta man kan vara med om i livet.

Inte för att jag kände denna person eller träffat, så förstår jag ändå. Man lider med alla inblandade och önskar att denna person var lycklig in i slutet.

När sånt här händer så vill man bara krama om alla man tycker om och berätta hur mycket dom betyder för en.
Man ska ta hand om varandra, visa varann kärlek och omtanke.

Till de berörda så tänker jag på er och känner med er.
Ni vet var jag finns mina fina vänner!

När man får reda på en sådan tragisk händelse, minns jag den dagen då min älskade farfar gick bort.
Den dagen och när P var med om olyckan, är "by far" dom värsta dagarna i mitt liv. En känsla som aldrig kommer att försvinna, saknaden efter farfar som är obeskrivlig. Men jag minns alla våra stunder med stor glädje och lycka. Dessa känslor tar jag vara på med ett leende. Han finns i mitt hjärta och jag vet att han vakar över mig varje dag.

Här bjuds det på en vacker dikt med en vacker bild jag klippt in.


Här är ett av mina favorit citat (som jag en dag ska föreviga någonstans på min kropp) som jag ofta tänker på.

~ What doesnt kill you makes me stonger ~