Brukar ni känna av att man blir lite mindre aktiv och lite "deppigare" på hösten?
Jag märker så tydligt att jag är såååå beroende av solljus att det är sjukt.
Just nu känner jag mig helt enkelt sjuk i kropp och skalle. Jag känner mig trött, energilös, deppad, sliten och allmänt helt förstörd. Har ingen ork i kroppen till att göra nått. Jag orkar inte ta tag i träningen, inte heller att städa upp och plocka i lägenheten. Å jag som verkligen vill träna. Har känslan i kroppen med ingen ork!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skulle helst vilja krypa ur mitt eget skinn.
Har jag redan drabbats av en höst depression i september?!

Jag kan tycka att det är super mysigt med hösten, då man får mysa ner sig i soffan med tända ljus framför en film, utan att ha dåligt samvete. Att klä på sig den där snygga sköna höstjackan med en tjock halsduk virad runt halsen. att det kommer ånga ur munnen varje gång man tar ett andetag. Att löven ändrar färg och luften blir mycker friskare. Men både psykiskt och fysiskt klarar jag uppenbart inte av mörker.

Jag sitter helatiden och tänker på att jag måste hitta på roliga saker så jag har något att se fram emot, men det är inte så lätt och verkligen inte hälsosamt för plånboken. Speciellt inte nu när man snart ska köpa lägenheten.

Tyvärr känns det inte bättre av att min älskade jobbar borta hela veckorna (men med all rätt då pengar behövs till framtiden) och man endast har helgerna tillsammans. Helgerna som även är till för att göra allt annat man inte hinner i veckorna, helgerna som även är till för att umgås med vännerna som har fullt upp i veckorna och inte minst att umgås med Indra som tyvärr är hemma om dagarna (men självklart får komma ut och rastas). Men när väl helgen kommer vill man ge all sin tid till henne, till P och sina vänner. Men var finns tiden? När helgen väl börjar på fredagen så sprudlar det i kroppen av glädje, man lämnar jobbet med ett leende på läpparna. Men några timmar senare sitter man på tåget igen påväg till jobbet igen. Vart tog helgen vägen?

Jaja som ni förstår vet jag inte hur jag ska behålla lugnet i mitt eget skinn och inse fakta att mörkret är här för att stanna X antal månader.
Nästa helg kommer jag ta min älskade kusin Majja och hennes två underbara barn under armen och följa med dom hem till Schweiz. Där mina förhoppningar är att samla lite energi på borta plan och få hjärnan i schack.

Nej nu ska jag ta och fylla kroppen med lite bränsle.
På återseende!